Nyss fått diagnos? Det första du behöver veta om reumatiska sjukdomar
Stanley sundvall profil

Att leva med artros

Publicerades på reumatikerforbundet.org under 2012.

Stanley är väl medveten om att rörelse är en viktig del i tvekampen mot artrosen, så han rör på sig så mycket han kan. I källaren har han en motionscykel som han använder flitigt, men han föredrar att cykla ut på en tur för att kombinera träningen med en naturupplevelse.
– Det finns egentligen motionsmöjligheter överallt, säger han.

Skrek av smärta

Stanleys första känningar av artrosen fick han i 50-årsåldern. Då var smärtorna svårast i händerna och i nacken. Han hade också märkt att det gjorde ont i ljumskarna när han åkte skidor. Läkarna skrev ut värktabletter och han fick kortisonsprutor för att lindra smärtorna. Men trots medicinering och sjukgymnastik blev det inte bättre.
– Det kunde bara smälla till, utan förvarning. På en millisekund. Ungefär som när man bränner sig på en platta. Nacken låste sig och jag kunde knappt röra armarna. Det hände att jag skrek rakt ut, så ont gjorde det.Under ett antal år arbetade läkarna efter uteslutningsmetoden. De avförde diagnos efter diagnos utan att komma någon vart.
– Det var nog det jobbigaste, att inte få något klart besked.

Skiktröntgen gav diagnos

I slutet av 90-talet var Stanley ute på skogspromenad när det plötsligt högg till i ryggen.
– Att få ont i ryggen är ju inte ovanligt, men den här gången gjorde det riktigt ont. Så ont att det var nästan omöjligt att röra sig. Värst var smärtorna i ryggen ner över högra benet.

Trots att Stanley knappt kunde gå sköt han upp att gå till läkare av rädsla för att bli sjukskriven. Han hade nyss startat en ny kurs på gymnasiet där han var lärare och kände att han inte ville svika eleverna. Stanley höll ut i nästan en vecka, men sedan gick det inte längre. Efter många och långa komplicerade tester och till slut en skiktröntgen, ställdes diagnosen generaliserad artros.

Stanley hade fått artros i den primära leden i bäckenet, den som finns mellan de två höftbenen och korsbenet. Det är närmast jämförbart med en gravid kvinnas foglossning och en ovanlig plats för artros. Han ordinerades sju veckors rehabilitering, den hjälpte dock inte och han tvingades gå i förtidspension.

Uppfann lyftande stödgördel

– För att motverka plågan med bäckenet tog jag tillsammans med en sömmerska i Borås fram en gördel som inte bara ”håller ihop” fogarna, utan dessutom ger ett lyftande stöd. Sedan dess har jag tränat magmuskulaturen och därigenom också fått en egen ”muskelgördel”.

Är inte sin sjukdom

Idag är det fortfarande bäckenbesvären som är värst, men händer, axlar, fötter och käkar ställer också till bekymmer. Även om artrosen tar mycket kraft är det viktigt för Stanley att inte identifiera sig med sin sjukdom.
– Jag är först och främst människa, inte artrospatient.

Sjukdomskunskap och träning

Efter artrosdiagnosen och den påföljande förtidspensionen har Stanley valt att arbeta med Patientskolorna, ett samarbetsprojekt mellan primärvården och lokala reumatikerföreningar. I patientskolan varvas teori om sjukdomen med frivillig träning anpassad till egen förmåga.
– De ger en fantastisk möjlighet att lära sig mer om sjukdomen, träffa andra i samma situation och skapa en anpassad och långsiktig träningsform. En bra början till ett målmedvetet och kontinuerligt arbete, för att minska symtomen och göra livet lättare att leva.

Många människor med reumatiska sjukdomar som artros eller långvarig smärta/fibromyalgi upplever i dag att de inte får den vård och behandling som de så väl behöver för att leva ett bra liv. De flesta får sin vård och behandling inom primärvården och alla primärvårdsenheter kan i dag inte erbjuda patientskolor, de finns fortfarande mest inom specialistvården. Därför är samarbetet mellan primärvård och den lokala reumatikerföreningen både banbrytande och unikt.
– Långvarig sjukdom kräver långvarig behandling, det tycker jag säger sig självt.

Smärtan är värst

Det Stanley upplever som jobbigast med artros är smärtan, speciellt den huggande.
– Smärtan leder fysiskt till framför allt rörelsesvårigheter och sömnbesvär. Mentalt ger den en trötthet som inte går att sova bort och problem med koncentrationen. Det leder i sin tur till många förluster eftersom jag inte kan göra det jag är van vid och inte det jag helst vill.

Kunskap nyckeln till ett bra liv

Stanleys ord på vägen till dem som nyligen fått diagnosen artros är att det går att leva ett bra liv med artros. Med kunskap om sjukdomen kan man ta kommandot.
– Håll igång fysiskt, mentalt och socialt, det är en nödvändig förutsättning för att lyckas. Det finns alternativ som ersätter de förluster sjukdomen ger. Men det kan ta tid att hitta sitt nya liv, så ha tålamod. Sakernas tillstånd beror inte på hur man har det, utan hur man tar det. Det tycker jag är viktigt att förmedla.

Namn: Stanley Sundvall.
Född: 1937.
Familj: Fru, två vuxna barn.
Sjukdom: Generaliserad artros sedan slutet av 1990-talet.
Arbete: Pensionerad lärare.
Fritidsintressen: Naturen, den egna trädgården och fiske, sjunga i kyrkokör.
Bor: I Sollebrunn, norr om Alingsås i Västergötland.

Läs om artros och spondylos

 

Stanley Sundvall

Ålder: 78 år.
Yrke: Pensionerad lärare.
Sjukdom: Generaliserad Artros.
Mina berättelser

Följ oss